Ibland blir den så jävla påtaglig. Saknaden. Den försvinner aldrig. Den finns alltid där. Vissa dagar starkare än andra, men alltid. Senaste dagarna har varit extra tunga. Jag saknar dig så mycket. Jag skulle offra en arm bara för att få prata med dig en gång till. Träffa dig. Krama dig. Jag blir så arg. Livet är så jävla orättvist. Världens underbaraste pappa. Du förtjänade inte detta. Du finns med mig varje dag. I tanken. I hjärtat. Överallt. Fan vad jag saknar dig!